Vestis: Vad är uppdraget?

I denna krönika är det jag som ställer frågorna, och kanske har du svaren?


Vad är uppdraget?

Först ska jag berätta lite om dåtid och det blir lite om min ungdomstid i IK Silwing. Jag kom till Stockholm 1963 från Leksand. Vilsen och lite ”bonnig”. Dock var jag duktig i idrott så jag klarade mig trots allt bra i en tuff miljö.

Mina klasskamrater i årskurs 5 började spela handboll på grund av Micke Gustavssons morbror (tror jag det var) och det blev då i IK Silwing. Det var socialt oerhört roligt när vi skulle träna. Vi åkte tunnelbana till Kärrtorp på fredagar och vi var nästan alla grabbar som var med. Vi tränade (ej så viktigt) och sedan tunnelbanan hem igen. Sedan var det någon match under helgen, samma sak. Samling tillsammans och sedan tunnelbana.

Detta pågick under hela ungdomstiden. Givetvis slutade någon under tiden men vi var många från klassen som var tillsammans ända upp till årskurs 9. Samma struktur var det i våra konkurrenters lag. Swittes 53:or, 51:or, 55:or, 56:or, 57:or. ”Switte” var handbollens Brommapojkarna. Trimex från Lidingö, BK Täppan, Cliff.

Det som är så otroligt olika från då till nu är det sociala i lagen. Det var i princip omöjligt att byta förening och aldrig aktuellt. Silwing fick under dessa år 2st 53:or från Switte, och det var Per Dennerlöv och Berra Linden. Båda för att de inte fick spela i Sveriges bästa 53-lag. De blev sedan ikoner i Silwing.

Det var aldrig tal om att värva spelare eller själv byta förening. Slutade någon så fixade det sig till slut. Det var aldrig tal om att våra bästa spelare under ungdomsåren skulle byta förening för att utvecklas. Det gjorde man ändå!

Lite kuriosa: Micke Gustavsson blev varje år uttagen till Stadslaget för 53:or men tackade alltid nej på grund av skada (fejkad). Varför? Han var 52:a och bara vi i klassen visste om det. Till och med ”Bubben” kunde hålla tyst! Jag talade om det för Anders Berg när vi var tillsammans och såg Herulf kvala i Trondheim i våras. Han visste ingenting och började skratta. ”Typiskt Silwing”.

Nu över till nutid

Jag är oerhört förvånad över alla ungdomar som byter lag och föreningar. Det går långt ner i åldrarna. ”Måste utvecklas”, vad och vem bestämmer det? Hur utvecklas vi när vi byter lag? ”Måste träna med de som är lika bra och kanske lite bättre för att utvecklas”. ”Viktigt med nivåanpassad träning”. ”Viktigt att komma med i Stadslaget”.

Många gånger är det föräldrar som driver sakfrågan. Är det vettigt? Kanske? Kanske inte? Jag ställer frågan och du kanske har svaret?

Jag har i alla fall facit när det gäller Stockholms ungdomsspelare som var födda på 50-talet. Vi fick fram oerhört många talanger som sedermera spelade både i Elitserien och i landslaget. Det är tuffare konkurrens nu men vi är inte i närheten av de spelare som lyckades förr i tiden.

Lite kuriosa igen: Man spelade ju borta varannan helg, busschaufförerna fick då order om att stanna vid Engelen (även söndagar) och så festade vi och pratade handboll. Silwing, Switte, Cliff, Bolton med flera. OBS! Alla hatade vi Hellas.

Vi kanske var lite speciella i Silwing och festade kanske lite för mycket. Vår tränare Per ”Bomben” Holmström lastade in oss i hans brödbil på onsdagar och så drog vi till Kvarnen.

Såhär kunde det låta på en måndagsträning:
”Sogge”, kommer du på onsdag och tränar?
Nä, jag har inte råd!

Nu till rubriken, vad är uppdraget som ungdomstränare?

När jag var ungdomstränare så var givetvis min ambition att lagen skulle bli så bra som möjligt. Hur? Vi tränade (tror jag) lika hårt som Sävehofs 82-83:or. På vissa lovveckor tränade vi 2 pass om dagen (morgon och kväll). Det gnyddes lite i början tills man insåg att det var roligt att träffas istället för att sova.

Jag har värvat 1 spelare under alla år och det var Jonas Dayan då Norsborg lade ner sin verksamhet. Vi blev aldrig sveriges bästa lag men de flesta hamnade i vart fall i Allsvenskan och det är jag sjukt nöjd med.

Under resans gång fick jag spelare men oftast för att deras lag försvann. Så började då grupperna 82-83-84 röra på sig och byta föreningar. ”Söka kontrakt”. Det var dock en otrolig kamplust mellan de drivande lagen i Stockholm och en match mellan Polisen och Silwing var inte att leka med.

Jag ställer frågan, du kanske har svaret?
Blev de bättre när de t.ex. flyttade från Polisen till BK Söder?

Så till sist när det gäller uppdraget. Är det vårt uppdrag att till vilket pris som helst driva fram elitseriespelare? Är det vårt uppdrag att få så många spelare som möjligt att även spela handboll när de är seniorer och under tiden blivit duktiga?

Är vårt uppdrag att spela väldigt mycket matcher och att även alltid vinna dessa?

Kan vårt uppdrag vara så tufft att under resans gång är vinsten viktigare än de sociala värderingarna som finns i botten av Barnkonventionen?

Idrott på elitnivå

Nu kan vi verkligen tala om dåtid och nutid. Jag har verkligen varit en idrottsnörd och både tittat på TV och åkt på matcher. Personligen tycker jag att det blivit otroligt mycket tråkigare med dagens elitidrott.

När jag var ung så älskade jag föreningarna Leksand och Hammarby. I båda föreningarna hade man sin idoler. I Leksand Des Moroney, ”Totte” Bengtsson, Nisse Nilsson, Hans Jax, Kjell Brus m.fl. I Hammarby var det ”Putte” Ramberg, Matte Werner, Ulf Eriksson m.fl. Numera styr pengarna och man vet aldrig från säsong till säsong vilka spelare som finns tillgängliga. Man hittar ingen identitet i lagen. Kan inte räkna upp vilka som spelar var, och det kan även ändras under säsong! I media pratar man bara om nyförvärv. Otroligt kommersiellt. Vet inte hur många spaltmeter Aftonbladet och Expressen lagt ner på var Zlatan skulle spela (stod under kontrakt). Vem bryr sig? PSG? Vad har den klubben i mitt hjärta att göra?

Nutid blir alltså att man hejar på föreningen men har knappt någon aning om vilka som spelar där. Jag personligen har tappat intresset. Följer via media lite men blir inte längre upprörd vid förlust längre.

Skönt med handboll där man behåller spelarna så mycket som möjligt.

På tal om uppdrag!

Hoppas att ni följer dokumentären ”Heja Sverige!”. Ett helt fantastiskt program där det enbart finns glädje. Otroligt ödmjuka idrottsmän/kvinnor. Artiga, duktiga , hjälpsamma. Tänk om våra elitspelare hade några få procent av deras ödmjukhet.

Och vilka ledare. Där pratar vi om att förvalta sitt uppdrag på rätt sätt. Alla delaktiga, positivitet osv. Jag bara älskar det programmet och finner hopp för idrotten. Trots allt.

Vi hörs.

/ Vestis

 


Rolf Vestberg
Vissa kallar Rolf ”Vestis” Vestberg för Mr. Silwing och det är med all rätt kan man tycka då han varit inblandad i föreningen på ett eller annat sätt sedan tonåren. Vestis har under årens lopp tagit sig an många viktiga uppgifter inom föreningen, som bland annat A-lagstränare, spelare, ordförande, speaker, B-lagscoach och sekreterare. Numera "bara" styrelseledarmot och tränare för bollskolan.

Populära artiklar