Silwing, klubben som jobbar i det tysta

Förra veckan skrev Brejding en krönika där han tog upp Svenska Handbollsförbundets regler angående att förbjuda ungdomsspelare att spela seniorhandboll.


Även om krönikans huvudfokus handlade om åldersgränser och curlande av barn så var det inte det som fick mest utrymme på Twitter. Istället var det Brejdings ingress i hans krönika som skapade mest debatt; att Silwing som klubb inte bidrar till att utveckla ungdomslagen utan att det istället är föräldrarna och tränarna som ska ha all cred. Diskussionerna på Twitter fortsatte med att tränare från Tyresö tyckte att Silwing värvat sig till framgångar med ungdomslagen.

Det är inte första gången ledare från Stockholm påstått att Silwing värvat sig till framgång. Både Brejdings ingress i krönikan samt kommentarerna på Twitter om värvningar gjorde mig lite förvånad för det är inte ett Silwing jag känner igen mig i. Och jag tycker ärligt talat att man är väldigt orättvis mot de som sitter/har suttit i styrelsen och det jobb de lagt ner.

Knappast en strategi
Att ha ett duktigt lag, eller att vara en stabil och trygg förening i Stockholm lockar oftast duktiga spelare. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara. HK Silwing/Troja är inget undantag och det är inte heller Tyresö.

Den med lite koll kommer ihåg att Tyresös 81:or var bland de bästa i Sverige och man blev knappast sämre när Petter Hansson och Johan Holst mfl. gick från Handens SK till Tyresö i pojkåldern.

På tidigt 2000-tal fick Tyresö Stockholms bästa 84-or i bland annat Michael Apelgren, Pavel Rojano och Sonny Östermark när man blev samarbetsklubb med Djurgården. Detta gjorde att man gick till Steg 5 i JSM vilket man med stor sannolikhet inte hade gjort om dessa spelare hade stannat i sina moderklubbar.

Något år senare gick Timmy Sundin och flera andra från Handens duktiga 86-lag gick över till Tyresö som juniorer. Skulle jag påstå att detta var en strategi från Tyresö som klubb? Självklart inte. Med stor sannolikhet blev Tyresö som klubb snarare uppringda av duktiga spelare än att man själv ringde runt för att värva spelare. Det är en av förmånerna med att ha byggt upp en fin ungdomssektion i Stockholm.

Detta kan vara värt att tänka på när man går ut på Twitter och påstår att Silwing använder värvningar som en strategi för att skapa en bra ungdomssektion i Stockholm. Något som alltså inte stämmer överhuvudtaget.

Integration skapar gemenskap som skapar ”Silwinganda”
Med en far som har runt 40 år i styrelsen samt näst mest matcher för Silwing och en mor som både varit kassörska och spelare så föddes jag praktiskt taget in i föreningen. Det är väl inte heller föga förvånande att jag själv spelade i Silwing i 18 år innan handbollen tog mig vidare till Småland. Med det sagt så har jag fortfarande mycket kärlek till klubben och har själv en del tankar om vad Silwing som klubb gjort för lagen men också vad man kan göra bättre i framtiden.

”borde man inte istället fråga sig hur Silwing fått tillgång till så många otroligt duktiga tränare”

Att påstå att Silwings ungdomstränare får göra vad de vill och att det är det som gjort lagen så framgångsrika kanske stämmer till viss del. Silwing har inte haft någon uttalad ”blå tråd” där man som ungdomslag ska göra si, eller så. På så sätt har tränarna och föräldrarna väldigt stor del i att ungdomsspelarna har blivit så duktiga som de har blivit och det ska de ha all cred för.

Men borde man inte istället fråga sig hur Silwing fått tillgång till så många otroligt duktiga tränare om man som klubb inte gör något för lagen?
Jag tror det är något som Silwing jobbat med under väldigt, väldigt lång tid utan att någon egentligen har tänkt speciellt mycket på det.

Under 20 års tid så var ”klubbar i klubben” något som HK Silwing/Troja försökte stävja. Inget lag var viktigare än något annat och man försökte alltid att åka på turneringar och träningsläger tillsammans. Hela föreningen åkte under många år till Hallsberg och Partille Cup samt träningsläger i Leksand. Om lagen ville åka på fler turneringar så var detta självklart okej men dessa tre turneringar/träningsläger var återkommande varje år.

”Det man lyckades med under dessa år var att skapa en väldigt stark familjär känsla till klubben”

Att integrera lagen och skapa en gemenskap tror jag är viktigare än vad många tror. Vi i 82-laget tränade tillsammans med 81-laget och 83-laget kom senare upp och tränade med oss också. 86-orna tränade med 87-orna och 89-orna.

Att träna tillsammans med de som var yngre/äldre var något självklart för oss 70-80-talister. Därför blev också steget upp till herrlaget när man var i 15-årsåldern väldigt smärtfritt och man kände sig som en i laget trots att åldersskillnaden kunde vara 10-20 år mellan den yngste och äldste spelaren. I och med detta så behövde man inte någon uttalad ”Blå tråd” då alla lagen hade ungefär samma spelidé, både på damsidan och herrsidan.

Det man lyckades med under dessa år var att skapa en väldigt stark familjär känsla till klubben. Därför var det kanske inte heller så märkligt att truppen bestod av 15-20 egna produkter när vi spelade i Sveriges näst högsta serie säsongerna 2004-2006.

Bollskolan lägger grunden
Frukten av den gemenskap som klubben skapade under 80-90-talet är något som nu 2000-talisterna får skörda. 99:ornas tränare Morgan Gransten och Stefan Backlund har båda spelat i Silwing tidigare och det är nog ingen slump att de tar sina barn till Silwings bollskola när de ska testa på handboll som små. Detsamma gäller andra duktiga hemvändare som bland andra Jens Söder, Daniel Andersson och Roland Koller som alla har sina barn i Silwings ungdomslag.
De vet vad man får i Silwing. Det är ingen som förväntar sig guld och gröna skogar, däremot en stabil förening som besitter rik handbollskunskap bland sina tränare och som inte lever utöver sina egna tillgångar rent ekonomiskt.

Jag vågar nog också påstå att Silwings bollskola hör till en av de bästa i Stockholm. Man utbildar barnen med hjälp av lek och roliga övningar till att bli duktiga handbollsspelare redan när de är 5-6 år.

Kroppsfinter, stegisättningar, kullager-finter etc. är något som man tränar på och det har gett spelarna ett rejält försprång jämfört med de andra lagen när de sedan börjar att spela sina minihandbollsmatcher. Det är knappast någon slump att stommen av 99:ornas bollskola nu är i Sverigeeliten i sin ålder. Att flickor 00 och pojkar 02 är detsamma i sina och att pojkar födda 05-07 är överlägsna sina motståndare i minihandbollsmatcherna som man nu startat med.

Separation ger kanske bra ungdomsspelare men inte seniorspelare
Under 2000-talet hände dock något med ungdomssektionen. Även om lagen gjorde bättre ifrån sig rent resultatmässigt än någonsin, så separerade man sig mer och mer från föreningen och de andra Silwinglagen. Man blev ”klubbar i klubben”, något som man tidigare försökt akta sig för. Detta skapade ett tydligt problem när spelarna kom upp i åldrarna då integrationen med herrlaget inte längre fanns där, eller kom för alldeles för sent.

Det tydligaste exemplet är väl 97-kullen där knappt någon klarade av övergången från junior till senior i Silwing trots att man var i Sverigetoppen som ungdomslag. Om detta enbart berodde på för sen integration med de andra Silwinglagen tror jag visserligen inte, men en viss del låg det nog i det.

Snart är pojkar 99 i samma situation som 97:orna var i, och jag tror nog klubben lärt sig av sina misstag att släppa lagen helt fria under 2000-talet. Man har nu tagit upp gemensamma ledarträffar lagen emellan och man kommer återigen att försöka åka på turneringar och träningsläger tillsammans. Här tror jag också det är viktigt att alla ledare inser att detta tillför föreningen något positivt, oavsett hur duktig ungdomstränare man är.

Jag tvivlar inte på att dessa duktiga 99:or kommer klara av att ta steget upp i herrlaget. Flera har redan börjat träna med seniorerna vilket jag tycker är bra. Den största frågan är om klubben lyckats fått dessa 99:or att känna samma känsla för föreningen som vi 82:or gjorde när vi var i deras ålder? För även om klubbens mål är att alla 99:or ska bli elitseriespelare i andra klubbar i framtiden, så önskar man nog att dessa 99:or ska komma tillbaka med sina egna barn till Silwings bollskola om 10-20 år. Precis som deras föräldrar gjorde med dem och som flera av Silwings 70-80-talister har börjat göra nu.

För det, mina damer och herrar, är så en klubb som Silwing lyckas överleva.

 


Jonathan Averstedt
Jonathan har spelat handboll i Silwing sedan barnsben och var den som grundade silwingtroja.com. Vid 23 års ålder valde han att testa handbollsvingarna vilket ledde till Anderstorp i allsvenskan och sedan vidare till Norge och Postenligan. Bor och spelar idag fortfarande handboll i Norge även om satsningen numera har omprioriterats till webbdesignerjobbet.

Populära artiklar