Gästkrönika: Thomas Brejding

Nu i mitten av november brukar de flesta lagen ha spelat knappa tiotalet matcher och man börjar kunna se vilka lag som gjort sina förberedelser på ett bra sätt. Även om man på förhand oftast kan säga vilka lag som hamnar var i respektive serie så brukar det alltid vara några lag som överpresterar och vice versa. På samma sätt tycker jag det är kul att se vilka i respektive lag som tar det där extraklivet och som får det där oväntade lyftet.


En sak tror jag alla är överens om: allt beror på speltid. Ibland beror det på tur (konkurrenten skadade sig), men ibland beror det på smart coachning. Jag beundrar de ledare som mitt i hetluften skickar in sina påläggskalvar med tydliga instruktioner vad som skall göras och sedan byter tillbaka och ger uppföljande feedback. Det för mig är bra ledarskap.

”Han är en bra tränare, men en dålig coach” är ett citat som jag hört alldeles för många gånger och jag förstår det verkligen inte. För mig är coachandet ett lärande. Det är ju på matcher man lär sig och som ledare skickar man konstant signaler till sina spelare. Det är då man skall praktisera och precis som i arbetslivet så lär man sig mer av att praktisera det man lärt sig än att bara läsa. Tränandet och coachandet går hand i hand.

Säsongen 1994/95 och 95/96 är nog de säsongerna som präglat mig mest som tränare. Jag tror att jag sammanlagt spelade fem matcher under de två säsongerna. Jag hade en tränare som satsade stenhårt på åtta spelare och jag var inte en av dem. Jag minns en match när min målvaktskollega kom till samlingen och talade om att han hade feber och att han mådde allmänt skit. Trots det blev jag förpassad till bänken och kom in efter en kvart efter att inte haft en målvaktsräddning och vi låg under med sex-sju mål. Gissa vilka signaler min tränare skickade till mig? Jag var helt enkelt inte vatten värd. Dessa två säsonger har absolut påverkat mitt sätt att coacha.

En av feedbacken från spelarsamtalen som jag fick under min tid i Tyresö var att jag coachade för socialt, men det har varit en filosofi som jag har haft att ingen skall spela 60 minuter. Jag spelade ofta ca 20min/10min i första och ca 10min/10min/10min i andra även om naturligtvis hierarkin i laget måste finnas. Jag gjorde det dels för att jag ville ha bästa laget på banan sista 10-15 min, men också för att alla skulle känna sig delaktiga och känna att de fick utvecklas. Jag ville att alla skulle känna att de fick chansen och inte bara spela med fem minuter kvar när matchen är avgjord. Det utvecklar ingen.

Christoffer Bredolo (mitten), en av flera talanger inom stockholmshandbollen

Christoffer Bredolo (mitten), en av flera talanger inom stockholmshandbollen. Här tillsammans med bl.a. IK Bolton’s Mikael Mattsson (t.h.) vid ungdoms-OS 2013.

Det gör mig ledsen att se många unga spelare hoppa för tidigt till Elitserien istället för att få mycket speltid i en lägre division för jag är av den bestämda uppfattningen att speltid är den viktigaste ingrediensen i en spelares utveckling. Hur kommer Bredolos utveckling gå nu när han knappt får någon speltid för att ta ett exempel. Kommer han kunna utvecklas av träning i elitserien trots mycket mindre speltid?

Ett annat stockholmsproblem är att det inte finns någon riktigt satsande klubb under Allsvenskan. Skulle det finnas en satsande division 2-klubb så tror jag att det finns många spelare att knyta till sig och snabbt kliva genom seriesystemet. En 22/23-årig handbollsspelare i Stockholm som tycker att han inte är tillräckligt bra just nu för att spela i Elitserien eller Allsvenskan finns inget riktigt bra alternativ och det tycker jag beror på farmarlagsproblematiken. Om jag får en möjlighet till att skriva på Silwing/Trojas eminenta hemsida igen så skall den handla om just den frågan och vad jag tycker om den. I vilket fall så är mitt råd till unga, hungriga och satsande spelare att hitta en lämplig klubb på rätt nivå. Var inte för kåta på klubbnamnet och en statusposition utan hitta en tränare som bevisligen spelar för framtiden. Alltför många tränare ser bara till prestationen idag inte vad som skulle hända i februari om spelaren fått fullt förtroende från seriestart.

Det finns många guldkorn att hitta idag bland de lite äldre spelarna istället för att bara titta på 17-18 åringarna. Kolla på Nisse Pettersson. Hur hade det gått för honom om Dolken varit kvar i Hammarby. Nu har han fördelen att träna med en av Sveriges bästa tränare och nu i år fått den speltiden som han förtjänar och jag är säker på att det finns massor av sådana spelare som bara väntar på att ta chansen.

Tränare runt om i Sverige: ge dom den……….


Håller du med? Kommentera gärna denna krönika i kommentarsfältet nedan.


Thomas Brejding
Thomas är en legendar inom stockholms-handbollen såväl som i Högdalshallen där han huserat under flera säsonger som målvakt i Djurgårdshof och är en av anledningarna till historierna om "högdalsspöket". Började karriären i Tyresö IF och slöt cirkeln när han återvände till klubben som tränare 2010 och tog laget upp i Allsvenskan. Familjefar, krögare och f.d. handbollsbloggare som gärna tycker och twittrar om det mesta och numera även en av tränarna för Silwings F00.

Populära artiklar