Brejding: Trenden pekar nedåt

Allt fler spelare och framförallt unga spelare slutar i förtid. Det är inte skador eller att man tycker att man inte längre räcker till på ålderns höst som gör att man slutar spela handboll, utan det är andra saker som gör att många idag prioriterar bort idrotten.


Förbundet tittar på och ser år efter år att det blir färre seniorlag och färre ungdomslag. Listan på föreningar som lägger ner sin verksamhet, eller lägger ner seniorlaget och bara kör på ungdomar växer. Om vi gör en tillbakablick tio år i tiden till säsongen 2005/2006 så fanns följande lag i seniorspel och vi pratar inte om några dussinklubbar, vi pratar om klubbar med anor:

Essinge, Cliff (även om laget faktiskt finns till namnet), Djurgården, BK Söder, GT 76, HK Tyrold, Göta, Telge/Järna, Djurgårdshof, Åkersberga och Stockholm Finest och då har jag inte gett mig in på division 5 och 6. Vad beror det på att så många föreningar och lag inte finns längre? I år fanns det t.ex. inte underlag för en division 5 serie i Stockholm. Det går utför. Går det att stoppa? Jag är rädd att antalet lag/klubbar faller ännu mer.

”Skall vi lära våra ledare att matcha ungdomar varsamt och på rätt nivå, eller skall vi göra det enkelt för oss och förbjuda alla att spela?”

Halltider är naturligtvis en orsak, men min spontana reaktion är att jag ser väldigt få spelare i 20-25årsåldern som spelar. Det är lite som att antingen når man eliten och helst som junior, eller så lägger man av. Förbundet ser naturligtvis samma sak som jag gör och kom med den briljanta idén att om de börjar spela seniorhandboll senare så håller de nog på längre. Därför förbjöd man för något år sedan 16-åringar att spela seniorhandboll och jag tycker att det är helt uppåt väggarna.

Skuru har en spelare som om han skulle spela i A-laget i division 3 förmodligen skulle vara bäst, men han får inte. Utan att ha några som helst fakta så gissar jag att Adam också skulle vara bland de starkaste och bäst tränade. Vem tjänar på att han spelar pojkhandboll denna säsong? Jag förstår syftet att skydda taniga ungdomar som har dåliga ledare, men är fler förbud rätt väg att gå? Om fem år kanske vi har massor av spelare och det var det bästa beslut som någonsin tagits. Jag tvivlar. Om man vill ha ett artigt barn, så kan man antingen förklara värdegrunder och vad som är att vara artig, eller så förbjuder man barnet att: skrika, svära, spotta, gorma och säga allt som man inte skall göra. Vilket alternativ verkar vettigast? Skall vi lära våra ledare att matcha ungdomar varsamt och på rätt nivå, eller skall vi göra det enkelt för oss och förbjuda alla att spela?

Ett annat problem är farmarlagen. Samarbeten gynnar naturligtvis bara en aktör och det är den som är ovanför i seriesystemet. Föreningen under utarmar sina egna spelare genom att låta de större lagen plocka dem, eller som i många fall: utradera dem. Cliff har på senare år varit ett lag som jag gillat. De kämpade alltid med näbbar och klor och var ett av de lagen som hade spelare som var i åldern runt 25. Nu har man inga spelare alls. Laget ÄR Hammarby och nu senast i DM så ställde man faktiskt upp med det riktiga namnet även om alla spelare kommer representera Cliff under säsongen, med kanske något undantag någon match. Vad händer den dagen som samarbetet spricker, för det kommer det att göra? Fråga i tur och ordning Skogås, Täby och Tyrold vad som händer. Tro mig: Ingen av de spelare som spelar i Cliff skulle vara kvar nästa säsong om samarbetet spricker. De är där för att det är Hammarby. Egna farmarlag av typen SIF, GP, Lif-blå är en sak, även om jag inte riktigt gillar företeelsen i seriespel, men jag har oerhört svårt för samarbetsföreningar. Det blir alltid pannkaka i längden.

Ja, jag vet att jag tränar ett lag som har samarbete med en klubb i en lägre division, men det får mig inte att tycka annorlunda.

Hur får vi våra ungdomar att hålla på längre?
Jag har inte facit, men att gå för tidigt till för bra klubbar är inte rätt melodi och jag tror att föräldrarna har jätteansvar att guida sina barn rätt. Förbundet? De kämpar nog på efter bästa förmåga.

 


Thomas Brejding
Thomas är en legendar inom stockholms-handbollen såväl som i Högdalshallen där han huserat under flera säsonger som målvakt i Djurgårdshof och är en av anledningarna till historierna om "högdalsspöket". Började karriären i Tyresö IF och slöt cirkeln när han återvände till klubben som tränare 2010 och tog laget upp i Allsvenskan. Familjefar, krögare och f.d. handbollsbloggare som gärna tycker och twittrar om det mesta och numera även en av tränarna för Silwings F00.

Populära artiklar